Historik

Arbetsdomstolen inrättas 1929

I början av 1900-talet blev kollektivavtal ett allt vanligare sätt att reglera arbetsvillkoren på arbetsmarknaden, för arbetare i den privata sektorn. Arbetsdomstolen inrättades den 1 januari 1929, genom 1928 års s.k. arbetsfredslagstiftning som bestod av lagen om kollektivavtal och lagen om arbetsdomstol.

Genom lagstiftningen klargjordes att kollektivavtal medför fredsplikt för organisationerna och deras medlemmar. Det blev under avtalets giltighetstid otillåtet att strejka för att få förändringar i kollektivavtalet. En arbetstagarorganisation kunde nu också i Arbetsdomstolen kräva lön till en medlem som inte fått sådan enligt kollektivavtalet och göra gällande avtalsbrott.

Domstolen huvudsakliga uppgift var alltså att behandla tvister om tolkning och tillämpning av kollektivavtal och tvister om kollektivavtalslagens fredspliktsbestämmelser. Alla övriga arbetstvister behandlades av de allmänna domstolarna; underrätt, hovrätt och Högsta domstolen.

Domstolens förste ordförande var Arthur Lindhagen, vars porträtt ses här intill.

Domstolen bestod av ordförande, vice ordförande och tredje ledamot – de s.k. ämbetsmannaledamöterna – samt två ledamöter nominerade av Svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd och två ledamöter nominerade av Landsorganisationen i Sverige (LO).

1947 – även privata tjänstemannasidan

Domstolens sammansättning ändrades 1947. På arbetstagarsidan fick nu även privattjänstemännen plats i Arbetsdomstolen. I ett mål där en tjänstemannaorganisation var part på arbetstagarsidan deltog nu, förutom en LO-ledamot, en ledamot nominerad av Tjänstemännens Centralorganisation (TCO).

1966 – hela arbetsmarknaden

Fram till 1966 reglerades statliga och kommunala tjänstemäns anställningsförhållanden genom offentligrättsliga föreskrifter och beslut. 1965 genomfördes den s.k. förhandlingsrättsreformen och statstjänstemannalagen och kommunaltjänstemannalagen kom till. Även de offentliganställda tjänstemännen fick nu sluta kollektivavtal och fick viss strejkrätt.

Dessa förändringar ledde till förändringar av Arbetsdomstolens sammansättning. Även ledamöter nominerade av offentliga arbetsgivare fick plats i domstolen, liksom ersättare nominerade av Sveriges akademikers centralorganisation (Saco). I ett tjänstemannamål från den offentliga sektorn bestod domstolen av, förutom de tre ämbetsmannaledamöterna, en SAF-ledamot, en arbetsgivarledamot från den offentliga sektorn, en LO-ledamot och en TCO-ledamot eller SACO-ersättare.

Sedan den 1 juli 1992 har Saco rätt att föreslå en ledamot, inte bara ersättare, i Arbetsdomstolen.

1974 – alla arbetstvister till Arbetsdomstolen

Den 1 juli 1974 tillkom lagen om rättegången i arbetstvister – arbetstvistlagen. Arbetsdomstolen blev nu slutinstans i princip i alla arbetstvister, alltså inte bara i tvister om tolkning av kollektivavtal m.m. Arbetstvister som avgjorts av en tingsrätt skulle inte längre överklagas till hovrätten och Högsta domstolen.

Även arbetstvister som inte på något sätt berör ett kollektivavtal ska sedan 1974 handläggas enligt arbetstvistlagen, t.ex. frågor som regleras i lagen om anställningsskydd. Genom arbetstvistlagen infördes, enkelt uttryckt, ordningen att tvister rörande organiserade parter ska handläggas vid Arbetsdomstolen som första och enda domstol, medan tvister rörande oorganiserade parter först handläggs vid tingsrätt med möjlighet att klaga till Arbetsdomstolen som andra och sista instans.

1977 infördes förändringar som bl.a. innebär att fler mål ska prövas av tingsrätt som första instans.

Sverige medlem i EU

Efter att Sverige år 1995 blev medlem i EU är Arbetsdomstolen som sista domstol skyldig att, i vissa fall, inhämta ett förhandsavgörande från EU-domstolen, t.ex. när det är fråga om att tolka EU:s fördrag och rättsakter.