2020-09-30, AD 2020 nr 53
En provanställd handläggare vid Försäkringskassan var föräldraledig under huvuddelen av prövotiden. Skälet till föräldraledigheten var främst att hans hustru drabbats av en förlossningsdepression. Mot bakgrund av handläggarens omfattande föräldraledighet ansåg sig Försäkringskassan inte kunna bedöma hans prestationer och beslutade därför att provanställningen inte skulle övergå i en tillsvidareanställning.
Målet gällde om handläggaren blivit utsatt för könsdiskriminering eller missgynnad i strid med 16 § föräldraledighetslagen.
Arbetsdomstolen kom fram till att Försäkringskassans beslut saknade samband med att skälet till att handläggaren tog ut föräldraledighet var hans hustrus förlossningsdepression och att handläggaren inte blivit könsdiskriminerad.
Däremot fann Arbetsdomstolen att handläggaren blivit missgynnad i strid med 16 § föräldraledighetslagen. Eftersom Försäkringskassan hade kunnat tillgodose sitt intresse av att pröva handläggarens prestationsförmåga genom att erbjuda honom förlängning av provanställningen, i stället för att avbryta anställningen, var Försäkringskassans beslut att avbryta anställningen inte en nödvändig följd av föräldraledigheten.
Arbetsdomstolen uttalade att en arbetsgivare och en provanställd arbetstagare, i en situation där frågan om att avbryta en provanställning har aktualiserats på grund av att arbetstagaren varit frånvarande från arbetet under stora delar av prövotiden, utan hinder av anställningsskyddslagen kan komma överens om att förlänga prövotiden med en period som motsvarar frånvaron.
Arbetsdomstolen uttalade även att en myndighets beslut att träffa en sådan överenskommelse inte kan anses ske vid anställning eller avse ett beslut om anställning, och att beslutet därför inte omfattas av bestämmelserna i
12 kap. 5 § regeringsformen, 4 § lagen om offentlig anställning eller 4–8 §§ anställningsförordningen.
Mål nr
A 2/20
Parter
Diskrimineringsombudsmannen
mot
Staten genom Arbetsgivarverket
Sökord
provanställning, könsdiskriminering, föräldraledighet, ekonomiskt skadestånd
Lagrum och SFS:nr
1 kap 4 §, 2 kap. 1 § och 6 kap. 4 § diskrimineringslagen, 16 § och 23 § föräldraledighetslagen, 6 § anställningsskyddslagen, 12 kap. 5 § regeringsformen, 4 kap. lagen om offentlig anställning samt 4–8 §§ anställningsförordningen
Rättsfall
AD 1977 nr 126, AD 1985 nr 138, AD 1987 nr 148, AD 2002 nr 45, AD 2003 nr 55, AD 2003 nr 58, AD 2009 nr 15, AD 2010 nr 61, AD 2011 nr 22, AD 2011 nr 23, AD 2015 nr 58, AD 2017 nr 59, AD 2018 nr 24, AD 2018 nr 74, dom Coleman, C 303/06, EU:C:2008:415, dom Dekker, 177/88, EU:C:1990:383, dom Kuso, C 614/11, EU:C:2013:544, dom Land Berlin, C 174/16, EU:C:2017:637, dom Lyreco Belgium, C 588/12, EU:C:2014:99, dom Meerts, C-116/08, EU:C:2009:645, dom Ornano, C-335/15, EU:C:2016:564, dom Praxair C 486/18, EU:C:2019:379, dom Riežniece, C 7/12, EU:C:2013:410, dom Rodríguez Sánchez, C 351/14, EU:C:2016:447, dom Sánchez-Camacho, C 537/07, EU:C:2009:462, dom Sass, C 284/02, EU:C:2004:722, dom Tele Danmark, C 109/00, EU:C:2001:513, dom TSN, C 512/11 och C 513/11, EU:C:2014:73, NJA 2007 s. 461